Unbeatable

Som den tävlingsmänniska jag är så saknar jag ihjäl mig att tävla. Det är makalöst, man blir så sjukt sugen att tävla när man är ute. Jag älskar att sitta på mina hästar, att ha alla ögonen på mig på banan, jag ÄLSKAR det. Och jag SAKNAR det något sinnes mycket. Om exakt en månad och några få dagar är det ett helt år sedan jag befann mig på en tävlingsbana, sittande på min stjärna till ponny och bara fick göra det jag älskade så himla mycket. Som VI älskade så himla mycket, det fanns inget ställe som Chaboukie trivdes mer på än på en tävlingsbana där alla kollade på honom. Jag tror att Flex kommer bli likadan och jag längtar något otroligt till den dagen när det är vår tur. När jag beger mig in på banan igen fast med en ny häst, med andra förutsättningar men fortfarande samma känsla. Och jag kommer vänta på den dagen, jag tänker inte stressa. Detta får ta sin tid. Men jag saknar det som jag älskar.

Foto: Sara Carlsson – carlssonpataket.se 

Denna bild är magisk. Det är efter målgång i vår allra sista start, vår allra sista tävling. Jag visste inte vad som väntade. Jag väntade mig MSVB-debut 2 månader senare. Känslan var oslagbar, bitarna liksom bara föll på plats för att sedan gå i kras bara 2 veckor senare. Denna bild är speciell för mig, det är glädje från både mig och honom. Vi är lyckliga, vi är lyckliga tillsammans och vi gjorde det vi älskade tillsammans, som ett oslagbart team. Det var bara han och jag som existerade i det ögonblicket.