Jag är den jag är och det kommer jag fortsätta att vara

Det finns kompisar och så finns det vänner. Jag har en hel del kompisar men bara några få riktiga vänner. Jag tycker att vänner är några som står en närmre, som vet mycket mer om en och som skulle ställa upp om det var något. Några sådana har jag och jag ska inte ens behöva nämna namn för ni vet vilka ni är vare sig ni skulle läsa detta eller inte.

Men hur får man ihop ett fullspäckat hästliv med kompisar och annat roligt? Ja det är sådant man får planera, jag kan inte ta en spontan utgång bara sådär ibland. För jag kanske  måste upp och fixa mina hästar dagen efter, eller så ska jag träna eller tävla och behöver få min sömn och allt annat. Ens kompisar och vänner kanske tycker det är tråkigt att jag hela tiden sätter mina hästar i första hand. Men jag har valt detta livet och ska man vara vän med mig så får man antingen ta hela paketet med mig och mitt liv eller skita i det fullständigt. Ibland kan det säkert också kännas som ”äh vi frågar inte henne, hon kan ju ändå inte för hon måste ta hand om sina hästar” och ja så är det och så kommer det fortsätta att vara och jag måste planera och strukturera upp mitt liv för att det ska fungera  så antingen får mina vänner köpa det eller skita i det. På detta sätt sållar man även de som är värda att ha, för de kommer finnas kvar oavsett vad för det köper hela paketet med att vara min vän.

Jag har både hästintresserade vänner och inte hästintresserade vänner. Med hästintresserade är det kul att snacka om det mesta i hästvärlden och med mina icke hästvänner är det kul att kunna diskutera annat än hästar också. Sedan finns det en av mina icke hästintresserade vänner som ändå gärna följer med mig i stallet ibland. Hon fotar mig gärna och frågar när jag ska tävla nästa gång och så. Hon har även suttit med mig på träningar i ridhuset i 20 minus förra vintern bara för att vi skulle umgås och hitta på roliga saker efter. Det kallar jag att ta mig för den jag är och acceptera mitt intresse och den tid det tar, sedan finns det fler som gör det också men på andra sätt.

Denna vän heter Rebecka och vi lärde känna varandra när vi gick i samma klass. Efter ett tag så umgicks vi hela tiden men det tog slut och sedan gick det säkert ett halvår utan att vi riktigt sågs förutom i skolan, men vi var fortfarande vänner och fanns där. Vi är ungefär lite som syskon, det finns ingen jag kan bli så arg och irriterad på som henne och det finns ingen jag kan flamsa och ha så roligt med henne samtidigt som vi kan vara seriösa och allt däremellan.

Rebecka har även en blogg för er som är intresserade, länk HÄR.

Det som jag även gillar med Rebecka är att hon är 100% sig själv och det är så underbart och jag älskar människor som är sig själva, som inte viker ner sig på grund av vad andra tycker utan som kör på sitt race. Som gör vad dem känner för, som klär sig som de själva vill och en hel del massa mer.