Något vi inte kan ändra på.

Idag finns det en människa att säga lite extra om, att skriva några extra rader om och att faktiskt lyfta fram. För denna människa vet jag har utstått mer än vad man är värd, men jag har lärt mig att – livet är inte rättvist, inte någonstans. De som kämpar mest, som sköter sig bäst, som tar hand om sina djur på ett helt makalöst sett – de drabbas i alla fall och det är hjälplöst, vi kan inte göra någonting åt det och vi kan inte påverka det som händer och ska hända. Everything happens for a reason.

Idag är människan som jag vill lyfta fram ingen mindre än min vän Elisabeth Ågren. För jag  vet hur denna människa kämpat för sin fina ponny nu i 2 år. Hon har gjort allt man någonsin kan begära av en hästägare att göra och hon har älskat denna ponny över allt annat, för det syns på bilder, det känns i det hon skriver, det går bara inte att missa. Hon har gjort allt som man någonsin kan göra, hon har gjort allt enligt skolboken, allt allt allt för att det ska hålla i slutändan men på något vänster så brister det ändå? Och vad mer kan man begära när man gjort allt i sin makt, när det har övergått i någon annans krafts händer att vi inte längre kan påverka verkligheten och livet och det som faktiskt händer.

Det är så mina egna tårar trycker bakom ögonlocket nu, för jag vet hur det känns, i alla fall en bit av det stora hela. Jag vet hur det känns när livet tar plötsliga steg åt ett annat håll även om mitt gjorde det på ett annat sätt med Chaboukie.