En vanlig oktoberkväll, en kväll som var precis som alla andra. Det enda som skiljde denna kvällen åt mot de andra var att en mamma hittade en rödskäck på en holländsk försäljningsida. En rödskäck som hoppade något så makalöst, en rödskäck som var 3 år och precis inriden. Antagligen precis kastrerad också. Denna mamman sov faktiskt riktigt dåligt i några nätter, för hon ville så gärna ha denna fläckiga D-ponny. Ponnyn försvann från salusidan och allt återgick till sitt vanliga, enda fram tills det att han kom ut på sidan igen. Då kunde mamman inte hålla sig längre utan ringde till dessa grabbar i Holland på det försäljningsstall där ponnyn stod. Efter lite telefonsamtal med dem, samt med några andra för att kolla upp så att allt var clean med detta stall så beslutade sig mamman för att ta hem ponnyn från Holland för den ynka summa han egentligen kostade. Det var lite av en chansning som mamman tog men hon visste att hon inte skulle förlora på det och hon kände i sin mage att detta var en bra ponny.
Och rätt hade hon. Ponnyns namn är Chaboukie och mammans Britt Grant.
När ponnyn kom hem från Holland så var han inte mycket för världen. En tanig, tilltufsad 3-årig ponny. Mamman tänkte ”äh, man kan ju alltid fodra upp honom med lite havre”. Det tänkte hon då ja, hon visste inte vad som väntade…
Ponnyn var med andra ord 3 år när han kom till Sverige. Det var precis i början av Oktober och han fick vila några veckor för att äta upp sig och vila ut sig. Sedan när en flicka satte sig upp på honom för första gången gick det bra, lite skritt och sådant på en longerlina blev det. Andra gången slutade i katastrof. Skäcken blev rädd för något och drog iväg i 200 blås, vid ett staket gjorde han en 90graderssväng och flickan på ryggen flög av. Flickan blev rädd för ponnyn och red inte ponnyn mer på månader. Flickan hade ju trots allt sin stadiga C-ponny att rida och tävla. Så mamman tog över skäcken och lät sig utbilda honom ett tag.
Flickan är jag, Johanna Grant. Mamman och skäcken är fortfarande desamma.
Så mamman tog sig an ponnyn som flickan vägrade rida. I nästan 1,5 år red mamman ponnyn och en gång till under denna tid satte sig flickan upp, men det slutade likadant en gång till och flickan var denna gång dörädd för ponnyn. Så mamman red vidare honom fram tills i Mars 2009. Då var det träningar inbokade för flickan och ponnyn och de gick kalasbra, hon minns det så väl så väl. Efter det har det rullat på. Första klubbhoppningen hoppade vi 50 cm och skäcken var spänd som en fiolsträng och kollade endast på allt runtomkring. Inte trodde man att det skulle bli en hoppkanon av den när man ser på bilderna.
Där började vår resa med 2 år till fyllda av tävlingar, träningar och annat roligt. LA-debuten ägde rum 16 Maj 2010. Det har alltid varit en bergochdalbana för oss. Först upp i LB sedan ner på LD, sedan upp i LB igen och ligga där ett tag, sedan när i LC, sedan upp i LB, sedan upp i LA, sedan ner på LB, sedan ner på LC, sedan upp i LB/LA igen. Så har det hållt på för oss i 2 år, men i Juni 2011 så släppte allt. Alla bitar för på plats och vi lekte runt i LAerna. Målet var att sätta sista nollan på 2 månader så att jag efter det kunde debutera MSVB på Gamlebys fina utebanan. Men mitt emellan tog vår tid slut. Denna sommaren skulle varit vår sista, denna sommaren skulle vi hoppat MSVA. Och jag är säker på att vi skulle gjort det, jag är säker på att denna ponnyn kunnat gå de allra största ponnyklasserna utan tvekan. Han hade inga gränser, hans huvud sa aldrig stopp.
Tack för 3,5 fina år.
-
