Kategoriarkiv: En känsla.

En känsla.

”Som att sitta instängd i en bubbla, man kämpar efter att få luft, man vill bara därifrån, man vill bara komma ut, utanför där allt är bra igen”

Så känns det när mina Chaboukietårar kommer, när det knyter sig i magen.

Jag tycker det är häftigt att sitta upp på Flex varje nytt ridpass och känna att det verkligen har hänt något sedan ridpasset innan. Att mitt slit och att jag varit så konsekvent i min ridning har gett resultat och känna att vi faktiskt hela tiden jobbar åt rätt håll. Det känns helt underbart och det känns också bra att jag lägger en bra grund för framtiden, för en bra och stadig grund är viktig!

En känsla.

När veterinären kollar på klockan, kollar på Flex och börjar räkna körtiden till Helsingborg och säger ”Det kan gå om ni åker nu direkt”.

Fyfan, när Flex hade kolik på väg att bli tarmvred i höstas & jag var nära att förlora ännu en häst.

En känsla.

En känsla.

När man träffar på en häst och allt känns så rätt som det någonsin kan bli, sådär nästintill perfekt, så nära man kan komma liksom. När leendet hade gått bak i nacken om man inte haft öron och man slutar aldrig le och man får en speciell känsla i magen. Den känslan är oslagbar och har känt den en gång i hela mitt liv och det var när jag hittade Flex.

En känsla.

En rätt häftig känsla, en längtan och en undran – samma mål.
Ska bli kul att ser hur Flex hoppar, jag menar – Han är ju aldrig hoppad uppsuttet utan endast lite löshoppad. Ska bli spännande att ser hur hans teknik är, hur han är i huvudet gällande hinder och den biten.
Den där spännande och förväntansfulla känslan, det är den jag försöker beskriva i detta inlägg.

En känsla. En hemskt jävla sjuk känsla som man inte önskar att någon ska få känna.

Det ögonblicket när man inser att det är över, det finns ingenting att göra. Allt är kört, min bästa vän finns snart inte mer.

En känsla.

Den där glöden, viljan, kaxigheten du bar på. Inställningen till hinder, du bara sög tag och klippte till.
Galoppen, galoppen som kändes i marken men du svävade ändå på moln. Stunsen, luften.
Sprången, de runda fina men framförallt spänstiga sprången. Jag är glad att jag fått upplevt den känslan. Och jag har fått uppleva känslan av att ingenting är omöjligt, att vi klarar detta, vi är ett team, det fanns ingen begränsning för hur högt du kunde hoppa eller hur långt du kunde gå. Du hade ett hjärta av guld och en halvkaxig vinnarskalle. En liten tiger var du älskade vän.

En känsla. Som jag aldrig mer få känna.

C <3

En känsla.

Första gången jag och Chaboukie fick stå längst till höger på en prisutdelning.
Första gången vi fick rida först på ärevarvet.
Första gången vi fick rida 2 varv och publiken applåderade bara för oss.
Det är så man får rysningar. Den känslan var underbar även om tävlingen var väldigt liten.

min första vinst. I Augusti 2010.